Var är Robin Hood…

Ja, då är det nog god tid att jag tar och lättar på mitt hjärta med lite bloggande igen. Det är en tid sedan mina senaste inlägg och till Er som följer mig, vill jag tacka för Ert tålamod men nu hoppas jag att jag åter kan komma igång.

OM jag skulle ta och presentera mig lite närmre som person och hur jag upplever min omgivning. Som person är jag nog ganska ”normal”, hur man nog är så. Kanske lite underligare tankegångar och humor än många andra men det är nog det som utmärker mig mest som person. Jag anser mig själv ha ett relativt stort hjärta och har lätt att ta åt mig av hur andra mår och själv känna stort medlidande för dessa. Däremot har jag alltid haft svårt att sätta ord på detta och låta de berörda få veta hur jag känner. Kanske har det berott på ren och skär feghet, att jag var rädd för vad de skulle tycka om mig. Idag har jag däremot börjat sätta ord på mina känslor och bryr mig inte alls lika mycket om vad folk skulle tycka om mig. Man kan inte vara omtyckt av alla, även om det nog skulle varit en skön känsla… eller inte. Det är nog nyttigt med både positiva och negativa omdömen då det förmodligen kan få en att växa i sig självt, att gå framåt.

Något jag däremot måste erkänna är att jag är rasist… ja, inte en rasist som hatar invandrare eller andra människor av annan härkomst. Nä, jag är för ett mångkulturellt samhälle där vi alla behövs. Givetvis är vi alla lika inombords, förutom en eller annan bortopererad blindtarm och vad spelar då det yttre för roll? Vilken roll spelar hudfärgen in när man t ex ansöker om ett jobb? Ingenting!!! Nä, vad jag menar när jag säger att jag är rasist, är att jag hatar, eller hatar och hatar… hatar är ett så oerhört kraftfullt och negativt ord så jag väljer ordet avskyr istället. Vad jag avskyr är människor som sparkar på andra. De som ger sig på de som redan ligger ner, som t ex sjuka, arbetslösa och pensionärer, människor som anser sig kunna bestämma över andra, de som mobbar och sprider illasinnade lögner omkring sig och de som anser sig vara av överlägsen ras. Mao avskyr jag översittare, oavsett vilket ursprung eller plats på samhällsskalan de har.

I ärlighetens namn förstår jag inte varför många av dessa ”skitstövlar” klarar sig så bra ute på gatorna. Varför ingen helt enkelt gör processen kort med dem. Nu är detta ingen lösning, eftersom det gör ju den som gör denna gärning till den som bestämmer över den andra. Förstå mig rätt, skulle jag vilja göra något dumt mot någon annan är det ju jag som själv bestämmer över denna handling och därmed över offrets fortsatta existens och jag vill för allt i världen inte vara en sådan. Däremot får dessa ”människor” gärna försvinna på annat sätt, som genom sjukdom eller annat. Jo, jag vet att jag låter hemsk och att många anser att jag ska tänka på ”karma” men samtidigt så möter dessa typer sin egen karma genom att utsättas för det lidande de själva spritt ut över andra i samhället. Jag är så innerligt trött på att det är de oskyldiga som får lida medan bovarna i dramat ideligen gå fria. Rättvisan är blind sägs det men jag tror vi är många som anat en viss skillnad på de straff som utdöms för något som begåtts mot t ex politiker eller andra högt uppsatta och vanliga ”medelsvenssons”. Visst, nu är dessa människor mer utsatta och därmed skall de skyddas bättre men jag anser ändå att straffpåföljderna bör vara lika, oavsett vem som drabbats. En annan sak är när en högt uppsatt politiker smusslar och har sig med bidrag och andra kryphål, får de en tillrättavisning, betalar de tillbaka de pengar de lurat till sig och saken är ur världen. Varför ens fuska som de gör? En ”vanlig” människa som fuskar till sig lite pengar får sannerligen känna på följderna. För det första har de sällan råd att betala tillbaka eftersom det är en av de största anledningarna till att fusket begåtts men därefter måste allt som oftast åtgärder sättas in… Nä, världen är som vanligt vriden och de som har ska ha mer… Medeltidens samhällsstånd lever kvar…

Denna blogg var av oerhört negativ art men jag kände att jag ville lufta mina känslor angående detta ämne. Visserligen hjälper det inte mycket att gnälla men lite ventilation är ändå bra för gemene man, som ju då i detta fall är jag. Frågan är väl om jag verkligen mår bättre av det jag skrivit ur mig… tja, det återstår givetvis att se. Däremot känns det om inte annat skönt att ha fått skriva något mer än bara sin signatur på nått tråkigt kvitto.

Tack för att Ni tog Er tid att läsa!!!

/Nicke

Den grå färgpaletten…

Vad är det som gör att vissa morgnar känns så mycket sämre än andra, fastän ingenting egentligen hänt? Är det något man drömt eller är man bara helt enkelt ur balans? Ja, något svar har jag nog inte men känslan jag har ibland när jag vaknar, är att HELA världen känns grå och trist, INGENTING duger eller känns bra. Mitt humör rasar och jag blir lättretlig och däremed oerhört sårbar… frukosten blir smaklös (om jag ens orkar äta någon), hittar inga kläder som passar (jag är bara så oformligt fet) och all musik på radion är till för tondöva idioter. Ingen fattar hur jag känner det… INGEN!!!

Men… fattar jag det själv då??? Förstår jag själv vad det är jag är ute efter när jag är så där gnällig och vresig? Mitt svar kan inte bli något annat än; NEJ!!! Det är nog helt enkel så att jag är helt ur balans med mig själv och min tillvaro, hur och varför vet jag inte. Något jag däremot vet, är att jag måste försöka hitta färg och mening i tillvaron igen, innan jag sårar någon annan människa, medvetet (vilket jag ångrar starkt därefter) eller omedvetet (ångrar ju även detta givetvis). Hur ska jag göra då? Orken tryter, all lust är borta och som jag sa tidigare, allt känns GRÅTT… var finns meningen med livet? Som allt känns är det nog lika bra att ge upp och bara lägga sig ned och dö… nä, det passar inte min mentalitet… även om denna lust inte är långt borta alla gånger, jag vill INTE vara den som GER UPP!!! Så känner jag vad som kan ligga som orsak till min gråa värld… EKONOMIN… Ge upp nu? Jag vill helt enkelt inte det… men det är så ofattbart svårt att skuffa undan den känslan när allt känns som tuffast, ekonomiskt och på arbetsfronten… Man känner att nu är det inte långt borta innan dom kommer och tar allt vad man äger, tv, dvd, husvagn etc. Dessa tankar får det att vända sig i magen på mig och illamåendet sprider sig som en löpeld genom mig…

Men hur gör jag då för att hitta rätt igen? Det kan ju inte vara meningen att livet skall vara helt grått och trist, med skulder och dåliga nyheter omvartannat… Idag försöker jag sätta mig ner och ta mig en stund där jag verkligen får chans att leta inom mig. Är allt verkligen så färglöst och hopplöst som jag anser det vara? Jag är inte ensam om denna tillvaro, jag har min underbara hustru vid min sida. Hon älskar mig gränslöst och älskar henne lika djupt och om inte DET kan sätta lite färg på tillvaron som kan inget det… Jo, det hjälper… jag kommer på andra tankar, slappnar av och känner som så att låt dem komma och ta våra saker, vår välfärd, låt dem sätta upp oss på listan över folk som inte får låna pengar på några år… För vadå… det är ändock bara själslösa prylar och som läget är idag SKA vi inte långa pengar… Jag och min underbara hustru har varandra, vår kärlek och det är den vi lever för… Ingen rår för den knipa vi själva satt oss i… ingen… utom oss själva förstås… VI går inte under för att vi tappar dessa saker, det är enbart vår stolthet som får sig en törn. Vi får helt enkelt lära oss att utgå från det vi har kvar… OM det nu SKULLE hända… Även om läget ser mörkt ut ska man inte oroa sig i onödan. Vi fortsätter att ta dagen för vad den är och vad den har att erbjuda, i slutändan blir det nog det bästa det som sker…

Min värld har efter dessa tankar sakta börjat få tillbaka lite av sin forna färg och glans…

Jag har min kärlek och DEN färgen kan ingen ta ifrån mig…

Nu gäller det bara att orka med att tänka dessa positiva tankar var gång de onda hotar att ta över… de positiva tankar som ger ens liv färgen tillbaka… för visst håller Ni väl med;

Vad vore världen utan färg?

/Niclas

Den långa vägen mot harmoni…

Vill bara börja med att säga att de bilder och citat som läggs ut på denna blogg är mina. Givetvis får Ni låna dessa men då vill jag att Ni talar om det för mig, samt skriva vem Ni lånat dessa av. Tack på förhand!

Många är de tankar som flyger genom mitt huvud nu för tiden. Tankar över hur jag mår, känner och vad jag saker jag gör. Har svårt att slappna av vilket gör att jag inte riktigt kan finna den HARMONI jag behöver för att kunna må bra. Började fundera över mina handlingar och kom fram till att jag har ett DESTRUKTIVT beteende när det gäller att vilja bli bekräftad. Varje gång jag har lagt in något på antingen Facebook eller här på Bloggen, går jag in med JÄMNA MELLANRUM för att titta ifall någon har skrivit något. Detta stör mig då jag anser att det är av mycket NEGATIV art… Har då analyserat detta och som jag skrev, kommit fram till att jag söker bekräftelse, jag vill helt enkelt få reaktioner från människor, positiva eller negativa. Problemet ligger förmodligen i min dåliga självbild. Dock kan jag säga att nu när jag själv har observerat detta kan jag även sätta mer koncentration på att få ordning på den här biten av mitt liv. Jag BEHÖVER inte bli bekräftad hela tiden, jag DUGER och det jag skriver eller lägger in behövs inte blir ACCEPTERAT av NÅGON annan. Det är ju JAG som ska må BRA av dessa inlägg. Skulle någon annan mot förmodan känna att inläggen även gör dem glada, växer givetvis min glädje TUSENFALT men vad jag måste bearbeta är att det egentligen inte spelar någon roll vilka känslor jag frambringar hos läsarna, detta är ju MIN resa mot ett bättre liv. Däremot är jag tacksam för allt SÄLLSKAP jag får på denna UNDERBARA resa!!!

Känner att jag måste vara öppen och ärlig och just skriva hur jag känner det, hur jag mår och vad jag kommer fram till när det gäller mig själv. Många kanske tycker att jag är lite väl öppen och på så sätt försvagar mig själv men på det sätt jag ser det så stärker det mig snarare än gör att jag veknar. Jag har inget att dölja och i- och med att jag visar mina känslor finns det ju självklart större chans att jag får det stöd jag behöver, något jag annars aldrig skulle kunna få.

En av de grundstenar jag har när det gäller min dåliga självbild är att jag förr alltid var snabb att svara ja när någon ville ha min hjälp, det kunde gälla tapetsering eller vad som helst. GIVETVIS STÄLLER JAG UPP FÖR MINA VÄNNER, det är inte det detta handlar om, utan att jag kunde svara JA även om jag INTE VILLE, inte hade tid eller något annat som gjorde att jag mådde illa över situationen. Jag kom att göra något jag INTE vill göra innerst inne. Detta gjorde ju att jag fick allt mindre positiva känslor för min person. En dag satte jag stopp (det tog många år innan det hände) och började så smått att tacka nej av olika anledningar. Till en början kändes det ganska bra men samtidigt började jag fundera över varför jag alltid skulle behöva söka en anledning till att tacka nej. Det slutade alltid med att man förr eller senare kände sig tvungen att ljuga för sina vänner, vilket ju fick mig att åter må dåligt över situationen. När jag därefter började tacka nej, droppade både förfrågningar OCH vänner bort allt eftersom. Detta fick mig ju åter att må dåligt… Skulle det vara så här, att man alltid skulle må illa, hur man än vände och vred på situationen?

Idag har jag lättare att säga nej även om det händer att jag kan tacka ja även om det inte alltid passar mig. Jag har även förstått att de ”vänner” som försvann lika fort som mina ”ja” inte direkt var några riktiga vänner. Vänner finns där vare sig man orkar och kan hjälpa dem titt som tätt och det är detta som gör att jag orkar svara ja idag, även om det inte alltid passar, utan att må sämre för den sakens skull. Jag vet vilka jag har kvar, vilka jag kan lita på och som verkligen förtjänar hjälp när det behövs.

Förstår att det finns MÅNGA där ute som upplever samma sak som jag gjort men jag hoppas att vi TILLSAMMANS skall kunna växa oss STARKA, starka nog att kunna säga NEJ och därmed bryta den negativa trend som långsamt förtär vår harmoni och självkänsla.

Lång är den väg jag skall vandra men tillsammans med Er kommer jag att klara den. Jag är djupt tacksam över att Ni finns där för mig och Ni ska veta att jag finns här för Er!!!

All kärlek till Er!!!

Vägval…

 Sömnproblem är inte enbart av ondo utan kan även hjälpa en att få en lugn stund för att se saker från helt nya perspektiv. Har tidigare haft en del samtal med en god vän om detta med ”måsten”. Hon säger att det inte finns nåot man måste men jag var lite skeptisk, i ärlighetens namn. Sedan kom jag med en del förslag på vad man nu då MÅSTE göra men hon höll inte riktigt med mig där. Har funderat på detta och inatt när sömnen av någon outgrundlig anledning inte ville infinna sig (som så ofta annars) kom tanken på detta upp igen. Denna tanke började mala fram- och tillbaka och jag vände och vred på den och bollade med olika förslag på saker som jag ansåg att man bara MÅSTE göra. DÅ!!! Då kom det plötsligt var det som om en inre frid spreds inom mig… Egentligen finns det ju inga måsten, hon hade ju rätt!!! Jag MÅSTE inte gå på toaletten när jag är nödig, jag kan göra det precis där jag befinner mig, jag MÅSTE inte ta hand om disken, den kan få stå där och samla damm, jag MÅSTE inte betala mina räkningar, jag kan helt enkelt njuta av mina pengar istället… MEN!!! Det är här jag gör ett VAL… Jag BÖR gå på toaletten, jag BÖR ta hand om disken och jag BÖR betala mina räkningar, annars får jag helt enkelt problem. Men jag MÅSTE som sagt INTE göra det!!! Som jag ser det nu, är det som att komma fram till en korsning där varje väg tar dig fram till olika mål. Jag väljer rätt och slätt den väg jag själv vill utifrån mina egna behov. Denna insikt gör faktiskt att jag känner mig lite lugnare inombords, måsten byts ut mot borde och en negativ trend är faktiskt bruten. Ett steg i rätt riktning tack vare min vän Ulrica så ett stort tack till DIG!!!

Har Ni tänkt på hur många gånger man kommer i kontakt med situationer där man blir lite irriterad på någon man inte känner. Det kan vara i kassakön i affären, där någon tar god tid på sig och man svär inombords över den personens ego. Jag har själv känt så MÅÅÅNGA gånger och det har slutat med att en stor del av dagen varit förstörd… Idag har jag börjat omvärdera dessa situationer, jag vet helt enkelt ingenting om den personen framför mig. Kanske är det så att han/hon lider av någon sjukdom som man inte kan se på utsidan annat än att det går långsammare för dem. Kanske har de mycket att tänka på (negativt el positivt) och glömmer helt enkelt bort att det kanske samlas folk bakom dem. Kanske är det bara så enkelt att de funnit sin rytm och inte vill stressa, de känner helt enkelt bara att saker får ta den tid det gör och inte bara skynda på allt de gör… Ja, orsaker finns det gott om och som det gamla indianska ordspråket säger att ”Man kan inte döma en annan människa innan man vandrat minst 100 mil i dennes mockasiner”.Vi borde helt enkelt själva omstrukturera vår vardag… VAD är det som är så viktigt att jag måste stressa till det? Är det viktigare än min egen HÄLSA? Stress gör oftast mer ont än gott och irritation och ilska gör defintivt inget positivt i våra kroppar, faktum att en hjärtläkare har sagt att det kan ställa till problem för våra hjärtan, då mängder av olika substanser (är inte någon specialist så jag vet ej namn eller så) rusar fram i våra kroppar. Sen mår vi ju knappast bra rent psykiskt heller av att vara arga. Själva stressen måste vi lägga på hylla också, i alla fall den mesta av den, viss form av stress ska tydligen vara nyttig (har jag hört) och istället börja tänka att; det är bättre jag kommer fram lugn och sansad än stressad och smått okoncentrerad. Det är bättre jag kommer fram än att jag inte alls kommer fram… Låt oss därför lova oss själv att börja dra ner på stress och ilska och istället koncentrera oss på glädje och välmående och ger våra medmänniskor runt om oss ett leende när de egentligen ser ut att vilja slå dig på truten, då du agerar så långsamt i kön, tror jag att ditt lugn kan smitta av sig till många. Kommer att bli en tuff väg för vissa av oss, inte minst mig men i slutändan tror jag att vi kommer att tacka oss själva för denna förändring… Tack för mig!

Stressfri zon…

Dagens bild är tagen i Brynge!

Ibland är det bara så underbart att få åka ut och bara få vara med sig själv, kameran och sina tankar. Då man kliver ur bilen är tystnaden först total men allt eftersom man vänjer sig, upplever man allt fler ljud. Träden som knäpper i kylan, snö som rasar ner från dem, fåglar som förflyttar sig mellan grenarna. När man står där i halvmörkret är det lätt hänt att man rycker till och blir på helspänn vid dessa ljud, som i ärlighetens namn låter som om något smyger omkring där inne bland stammarna och håller koll på en. Tänk om det är ett hungrigt fyrögdt monster som spanat in mig som sin middag, eller en massmördare med snöskor och storblommig luva som just blivit lycklig över att ha funnit sitt nästa, vagt ovetande offer, eller vem vet, det kanske är en tjuvjägare med en hungrig och svältande familj hemmavid som tror sig se ett stort och farligt villebråd som bara MÅSTE fällas. Ja, man kan liksom ALDRIG riktigt veta vad som döljer sig där inne i mörkret…

Skämt åsido, man lär sig läsa och förstå dessa ljud relativt snabbt och man slappnar av. Sedan kommer njutningen av kylan som nyper en i kinderna, det stora lugnet att få vara ”långt” från närmsta människa och av den stora lyckan att få ha denna otroliga ynnest att kunna ta sig iväg till platser där stress och oljud tillhör det som lämnats bakom… Det är på dessa platser jag bl a kan bearbeta mig själv och den dåliga självkänsla jag lider av. Samtidigt som jag innerst inne vet att jag duger som jag är, finns alltid det som jag tar som bevis för raka motsatsen och det är vid dessa tillfällen jag kan tillåta mig att bara vara mig själv och jobba på just detta, att vara mig själv och strunta i vad andra anser om det. Visst, jag är alltid mig själv, i alla lägen, vill ju inte vara någon annan men det skulle vara skönt att själv kunna acceptera mig som den person jag är. Att vara utan jobb så länge och få avslag efter avslag gör ju tyvärr inte situationen bättre men jag måste försöka se det som att det är DOM som går miste om något, inte JAG… men det är svårt, jäkligt svårt…

Måste börja att vara flitigare på att plocka med kameran när jag ger mig ut, nu när jag börjat blogga. Vill ju gärna lägga in en bild vid varje tillfälle jag uppdaterar, sen om det är en naturvy eller något annat beror lite på vad jag skriver om och vilket humör jag varit på när jag fotat. Ibland vill jag ta något storslaget, medan vissa dagar är det den lilla detaljen jag vill försöka fånga men det är ju liksom det som är jag… när jag är ute och fotograferar vill arbeta utifrån det stora och därefter gå in i det lilla, vill fånga allt som är värt att fånga, även om det enbart har ett värde i mina ögon. Det är när jag är ute och tar dessa bilder som jag kan släppa vad andra vill ha och se och istället inrikta mig på det jag vill visa. DET, mina vänner kanske inte alltid stämmer överens, vad NI vill se och vad JAG vill visa men det är här som det perfekta sker, det är JAG som bestämmer vad jag vill lägga ut… trevligt, eller hur? Lite självkänsla verkar vara på väg att gro…

Med detta vill jag avsluta dagens bloggande och tipsa Er om att var ni än befinner er, försök att finna er egen oas där ni kan växa och känna lugnet sprida sig i den annars så stressande vardagen…